Enligt mitt last fm-konto så har jag de senaste sju dagarna lyssnat på 359 låtar med Florence + the Machine och lite över 300 av dem är från Ceremonials. När jag satte mig ned och lyssnade på första spåret och hörde ekot de lagt på i andra versen där Florence sjunger "the grass was so green against my new clothes, and I did cartwheels in your honor" visste jag helt ärligt inte vart jag skulle ta vägen.
Till skillnad från Lungs lite osammanhängande sound så finns på Ceremonials en enhetlighet. Trots att man kan märka av det enorma experimenterande med spåren, som jag vet att Florence nämnde i någon intervju, så handlar det fortfarande fundamentalt om trummor och galna körstämmor. Utöver det så kan man, först nu, riktigt höra Florences influenser av soul, hiphop och rnb - och det fungerar så äckligt bra!
Jag skulle kunna babbla på hur länge som helst, men - som Florence sjunger emot slutet av albumet - "all of my stumbling phrases never amounted to anything worth this feeling". Florence har både i sitt sound och sina texter den dynamik som jag personligen alltid eftersöker när jag lyssnar på musik, och jag kan inte beskriva hur otroligt mycket det berör mig (förutom kanske med "jag dör" som jag uttryckt det ett flertal gånger de senaste dagarna).
Mina absoluta favoritspår är Never let me go (som kan vara något av det bästa jag har hört) tätt följt av All this and heaven too som på ett fantastiskt vis pratar om hur ord någonstans inte är tillräckligt ibland. Helt ärligt tycker jag nog inte illa om något spår, och jag vill även slå ett slag för b-sidorna som är väldigt fina!
Nu får det vara nog från mig, haha. Tack Florence, du är bäst!
