Det sägs ju att man inte kan bli profet i sin hemstad men Göteborg är inte bara ett allmänt trevligt ställe utan verkar även vara undantaget som bekräftar denna regel.
Visst brukar valfri Håkan Hellström låt få igång dansgolvet på de flesta fester med popanslag och visst skrålas det Shoreline när man går hem, oavsett vilken obskyr håla man råkar befinna sig i. Men det är något särskilt med dessa två i deras hemstad.
Även de mest svårflörtade 25+ hipsters som annars aldrig skulle ta i band med fler än hundra facebookfans ens med tång blir som förbytta när de får ramla dåliga gatan fram och sluta drömma om det ljuva livet. De dansar med samma inlevelse som 14 åriga flickor med för mycket smink som precis insett att det finns annan musik än den som spelas på radio.
Nog för att Shoreline brukar vara festens höjdpunkt på hemmafester även i de småländska skogarna men det är ingenting mot den totala galenskap som utbröt på en hemmafest på Hisingen för en dryg månad sedan. Efter mycket tjat på den som för tillfället ansvarade för musiken (ja även i Göteborg finns det tyvärr dryga personer som tror de är coola för att de lyssnar på electro) spreds till slut budskapet om att vi dör unga och är skuggor i gränden. Att huset var kvar när musiken ebbat ut får ses som ett under, men de flestas röster var inte lika lyckligt lottade.
Medan Växjös "stoltheter" The Ark mest är föraktade utav alla förutom redan nämnda 14 åringar och en och annan pensionär så är stödet för Göteborgsbanden unisont. Visst är det orättvist att göra den jämförelsen men den är ändå intressant. Kan det på något sätt vara den ständiga konkurrensen mellan öst och västkusten som ligger bakom denna lokalpatriotism? Man tänker att Stockholm kanske är större och bättre men när det gäller musik där har 08:orna inte en chans och det måste ständigt bevisas.
Vad som än ligger bakom detta fenomen så kan jag inte annat än rekommendera er att förr eller senare sätta kurs mot västkusten och hoppas på lite Göteborgspop. Om staden så dödar dig när du är ung så är det i alla fall en lycklig död.
nils ward
