Musikbloggen

knarrholmen

Nu är sommaren här för den första festivalen är avklarad! Att festivaloskulden ryker är ett säkrare sommartecken än alla blåsippor i världen. Men apropå oskulder, vem kommer på att sätta 20-års gräns på en festival? Nog för att man brukar störa sig på alla 16-åringar som har sin tredje fylla, inte för veckan utan totalt, men de bidrar till att dra upp stämningen mer än vad man kan ana.

Hade detta varit en blogg om hipstermustascher hade jag kunnat skriva två doktorsavhandlingar men nu är det ju en musikblogg så jag nöjer mig mer en kortare genomgång av helgens spelningar. Betygen sätts i den internationellt erkända skalan BD-katter och går från 1-5. 

Hunt (1 BD-katt)

Om ni tänker er postrock utan det vackra och storslagna blandat med mangelrock utan det ösiga så har ni en perfekt bild av Hunt. Lät ungefär som när mitt gamla punkband var för trötta för att repa och bara jammade på två ackord i en timme. Det var roligt att spela men till skillnad från Hunt så insåg vi att det lät skit. De kanske hade kunnat få en svag två om de inte haft låttitlar som "ashes of the secret heart".. Såg dem bara i väntan på annat men det var ändå en bortkastad halvtimma. Katastrof naturligtvis!

Palpitation (3 BD-katter)

Palpitation är två tjejer med lika många gitarrer som backas upp av en trogen trummaskin. De har bra känsla för melodier och en del riktigt bra låtar men med den sättningen de har blir låtarna lätt väldigt begränsade. Spelningen pendlar mellan briljant och småtråkig så de landar på en stark och stabil trea.

jj (4 BD-katter)

Om det är ett band som passar att spela i en solnedgång på en skärgårdsö så är det jj. Deras luftiga och finstämda men ändå ganska dansanta låtar blev en perfekt avslutning på festivalen. Det känns lite som musik Leonard Cohen hade kunnat skriva efter en natt på houseklubb. Att man dessutom hade Zlatancollage som backdrop gjorde det så klart inte sämre. Låtarna med bara akustisk gitarr var väl inte klockrena men när de öste på med syntarna vägde det upp mer än väl. 

Jag såg även Anna Järvinen och The Naima Train som båda var mycket bra men då jag sov större delen av Annas spelning (no offense) och Naima Train är en kompis till mig känns det oetiskt att sätta betyg, men jag kan rekommendera båda!

Boom boom-boom BOOM

Inte nog med att be my baby är en av världens bästa låtar, den är även en av få låtar som fått ett eget trumkomp uppkallat efter sig. Att hylla Phil Spector är en klassisk hobby bland musiker världen över. Lou Reed har nominerad honom till Nobelpriset i litteratur och Brian Wilson namngav Pet Sounds efter hans initialer, för att nämna några exempel. Men det sägs ju att imitation är den ärligaste formen av smicker och det är här trumkompet från introt till be my baby kommer in i bilden. Det verkar som det inte går att misslyckas när man använder det. Idén till detta inlägg fick jag när jag lyssnade på sadness is a blessing av Lykke Li som är en riktig pärla på hennes annars ganska tråkiga nya skiva. Vissa låtar är helt enkelt så fantastiska att till och med bleka kopior av dem blir bra. För att hjälpa er genom denna gråa måndag har jag satt ihop en lista med några låtar som man så att säga vet att man behöver natten man möter dem. 

Be my boom - spotifylist

Nils Ward

Du är KNARK

Det har ju som bekant varit knarkvecka på bloggen de senaste sju dagarna och eftersom Emils önskan är min lag ska jag såklart följa i hans fotspår och presentera en egen lista. Jag vill inte behöva gå tillbaka till att vara rebell igen men jag vill ändå påpeka att Emils knarklista hade väldigt lite med knarkmusik att göra för att vara knarkvecka på en musikblogg. Detta ska jag såklart råda bot på men först vill jag reda ut begreppen och göra klart en gång för alla att även om reggae är den musikstil som är mest intimt förknippad med droger så är den inte i närheten utav denna lista eftersom det i min värld inte finns något vidrigare än baktakt, och då menar jag inte musik världen utan VÄRLDEN. Nu när korten ligger på borden är det bara att presentera listan.

4. Snoop Dogg

Tha Doogfather, The D-O doubble Gizzey, kärt barn har samma namn. Om halva ens engelska ordförråd består av slangord för marijuana har man antagligen lyssnat på Doggystyle både en och två gånger. Egentligen hade jag kunnat välja vilken Hip-Hopare som helst här men med tanke på tredjeplatsen på listan kände jag att jag var tvungen att välja en favorit och då var valet ganska lätt. Hedersomnämnanden går till Method Man, Dr. Dre (som båda döpte sina solodebuter efter marijuanasorter) och till Cypress Hill.

3. Hela jävla 60-talet.

Det var helt enkelt omöjligt att välja någon. Det känns som att all musik under detta årtionde var mer eller mindre knarkmusik. Från världsstjärnor som Beatles och Stones till de allra obskyraste garagebanden i den amerikanska öknen. Utbudet är näst intill obegränsat men jag har valt ut några personliga favoriter till spotifylistan i slutet av listan. Njut!

2. Jason Pierce/J.Spaceman.

Har man gjort en skiva som heter Taking drugs to make music to take drugs to så är man naturligtvis lika given på listan som Zlatan är i svenska landslaget. Jasons första band Spacemen 3 är väl ärligt talat inte jättemycket att hänga i julgranen men ändå värda att kolla upp. Efter att rymdmännen blivit så osams att de två huvudpersonerna gjorde varsin egen sida helt utan den andras medverkan på deras sista LP så bildades Spiritualized ur resterna av bandet. Här fördes andan från Spacemen 3 vidare men med mindre jammande och mer gospelkörer blev det fantastisk musik. Den psykedeliska nivån i musiken är varierande men stundtals lika hög som dess skapare,

1. Roky Erickson

Han kanske ser ut som en mysfarbor på bilden men denna man får resten av listan att framstå som renlevnadsmänniskor. Att hans band 13th Floor Elevators var de första som kallade sin musik psykedelisk säger väl allt om vilken given etta han är. Sitt namn tog de från att M som i marijuana är den 13e bokstaven i alfabetet och de hade problem på sina spelningar för att poliserna brukade skruva sönder deras utrustning i jakt på droger. På baksidan av deras debutskiva finns en lång text om att människan måste ändra sitt sinne på kemisk väg så att man kan sortera sitt vetande vertikalt istället för horisontellt och en massa andra påståenden som är så flummiga att en genomsnittlig g-funk text framstår som anti drog propaganda. Roky är tyvärr även ett bevis på att det inte alltid är så kul med droger. Efter att ha tagit precis allt under hela 60-talet hamnade han på mentalsjukhus där han av och till tillbringade de kommande 25 åren med paranoid schizofrena problem. På senare år har han dock hittat tillbaka till musiken vilket så klart är glädjande även om den inte når upp till samma höga nivå som på 60-talet.

Som jag har lovat avrundas denna lista med en spotify dito. Tyvärr finns inte Snoop med på den eftersom någon idiot fått för sig att censurera honom på där. Men tanka Doggystyle, ett bättre tips kommer du inte få i år!

Nu har jag gästbloggat hos Emil i en månad och jag tycker det gått bra hittills om jag får säga det själv men i veckan drabbades jag utav alla "författares" skräck, fullständig idétorka. Vad skulle jag skriva om? Inget kändes tillräckligt intressant eller tillräckligt lätt att ljuga ihop något om. Men så en dag när jag gick till jobbet i strålande solsken och med Isley Brothers i hörlurarna slog det mig, sommarmusik är ett givet krönikeämne!

Det som enligt mig definierar sommarmusik är det typiska drivet och känslan av att ingenting är omöjligt. Låtarna ska fungera att dansa till men de ska inte vara några utpräglade danslåtar utan mer att man kan chilla till dem med ett tetra rosé i en park och få en lugn men dansant känsla. Det är inte bara den dansanta känslan som är viktig utan även den redan nämnda känslan att ingenting är omöjligt. Glad och men sorgsen, nere men på väg upp, känslan finns i all bra sommarmusik men det är svårt att sätta fingret på vad det är som ger just den där känslan så istället för att försöka förklara rekommenderar jag att ni går till närmsta park och korkar upp vinet så ni kan ta reda på det själva. Soundtracket hittar du nedanför.

Nils sommarlista

Att de flesta låttexter är värdelösa är ett faktum och något som kommer avhandlas i ett senare blogginlägg. Men idag är vädret lite för fint för att man ska sätta sig och skriva inlägg av den längd som ett sådant ämne kräver. Därför tänkte jag istället ta upp ett sätt att råda bot på detta problem, att helt enkelt lyssna på musik där man inte förstår vad som sjungs. Att slippa höra tarvliga försök till djup poesi och istället kunna njuta av ordens melodi fullt ut är helt fantastiskt. 

Franska sägs ju vara kärlekens språk och eftersom det även sägs att ?det finns för många sånger om kärlek? så passar dessa två varandra som handen i handsken. Att frankrike har europas snyggaste invånare gör inte saken sämre direkt. Frankrike är ju intimt förknippat med finkultur i alla dess former men jag vill passa på att lyfta fram två andra betydligt mer underskattade språk, tyska och portugisiska. Någon portugisisk musik har jag aldrig hört men det finns en del att hämta i Brasilien, och då pratar jag inte bara om fotboll. Portugisiska låter ungefär som spanska men lite hårdare och inte lika fånigt och istället för jobbiga Inniestavibbar ger det en behaglig känsla. Tyskan får väl ses som franskans motsats vad gäller rykte och det är inte oförtjänt. Men syntharna i Welle: Erdball lyckas skapa magi med det som brukar kallas världens fulaste språk, och det om något är en bedrift!

Stäng av Lasse Winnerbäck, Håkan Hellström och alla andra låtsassvåra gubbar och ge er istället in i ovetandets sköna värld! Som hjälp på traven bjuder jag för första gången på en spotifylista med några personliga favoriter.

http://open.spotify.com/user/bdkatt/playlist/0WYQ4lJ1jYo4mzsrfQNVhJ

Att vara rebell känns ju inte särskilt hippt nu för tiden, 60-talet är slut liksom, men idag tänkte jag faktiskt vara just det och gå emot min chef Emil. 

Veckans stora samtalsämne både i Göteborg och här på bloggen har inte direkt varit läget i Libyen eller härdsmältan i Japan utan det har självklart varit Anton Kristianssons debutskiva "och jag". Emil sågade skivan utmed fotknölarna och utsåg den till månadens sämsta. Visst stämmer det att texterna verkar vara skrivna av en 13-åring och att rappen är lika tight som ett par hip-hop byxor men jag tycker ändå Emil varit väl hård och framför allt orättvis mot Anton. 

Ställer man Anton bredvid valfri amerikansk hip-hopguru framstår han självklart som löjligt dålig men det är samtidigt en orättvis jämförelse. Om man istället jämför honom med sina svenska kollegor ser man genast det hela i ett nytt ljus. Timbuktu, Petter och allt var de nu heter är i och för sig tightare rappare än Anton men de är minst lika usla textförfattare och musiken de gör är bara bleka kopior av amerikansk hip-hop medan Anton går sin egen väg. 

Rent musikaliskt tycker jag skivan är bra och spännande. Att blanda BD med hip-hop är faktiskt en genial idé och den övriga musiken, som Anton beskriver som ?mörkt 80-tal och postpunk?, funkar väldigt bra att rappa till. Att vara nyskapande är ingen ursäkt för att vara dålig men det är i alla fall en förmildrande omständighet. Skivan är full av bra idéer men tyvärr är utförandet alldeles för dåligt.. Jag tror absolut Anton har en framtid på den svenska musikscenen men för hans egen och alla andras skull hoppas jag den blir bakom mixerbordet och inte framför micken. 

Nog för att och jag är dålig men det är lika sorgligt som sant att den förmodligen är den bästa svenska hip-hopskivan någonsin. Och att utse något annat än pajasarna i Movits! till månadens sämsta är ju naturligtvis katastrof och tjänstefel!

Imorgon börjar indieveckan och det känns lovande. Förhoppningsvis slipper jag vara rebell nästa söndag.

Det sägs ju att man inte kan bli profet i sin hemstad men Göteborg är inte bara ett allmänt trevligt ställe utan verkar även vara undantaget som bekräftar denna regel.

nils ward

Idag är det söndag, en klassiker. Många av oss är slitna och måndag-morgon lurar runt knuten. För att förgylla inte bara denna utan även kommande söndagar kommer jag att bjuda på "nils bakisblandning". Indie-profilen nils ward kommer att i ord, bild och spellistor vara ett ljus i mörkret under dagen som är föknippad med ångest och dåligt väder. Så om bara några minuter är det dags att klippa bandet, korka upp champangen och gå på röda mattan, för nu blir det premiär!

nils w