Att vara rebell känns ju inte särskilt hippt nu för tiden, 60-talet är slut liksom, men idag tänkte jag faktiskt vara just det och gå emot min chef Emil.
Veckans stora samtalsämne både i Göteborg och här på bloggen har inte direkt varit läget i Libyen eller härdsmältan i Japan utan det har självklart varit Anton Kristianssons debutskiva "och jag". Emil sågade skivan utmed fotknölarna och utsåg den till månadens sämsta. Visst stämmer det att texterna verkar vara skrivna av en 13-åring och att rappen är lika tight som ett par hip-hop byxor men jag tycker ändå Emil varit väl hård och framför allt orättvis mot Anton.
Ställer man Anton bredvid valfri amerikansk hip-hopguru framstår han självklart som löjligt dålig men det är samtidigt en orättvis jämförelse. Om man istället jämför honom med sina svenska kollegor ser man genast det hela i ett nytt ljus. Timbuktu, Petter och allt var de nu heter är i och för sig tightare rappare än Anton men de är minst lika usla textförfattare och musiken de gör är bara bleka kopior av amerikansk hip-hop medan Anton går sin egen väg.
Rent musikaliskt tycker jag skivan är bra och spännande. Att blanda BD med hip-hop är faktiskt en genial idé och den övriga musiken, som Anton beskriver som ?mörkt 80-tal och postpunk?, funkar väldigt bra att rappa till. Att vara nyskapande är ingen ursäkt för att vara dålig men det är i alla fall en förmildrande omständighet. Skivan är full av bra idéer men tyvärr är utförandet alldeles för dåligt.. Jag tror absolut Anton har en framtid på den svenska musikscenen men för hans egen och alla andras skull hoppas jag den blir bakom mixerbordet och inte framför micken.
Nog för att och jag är dålig men det är lika sorgligt som sant att den förmodligen är den bästa svenska hip-hopskivan någonsin. Och att utse något annat än pajasarna i Movits! till månadens sämsta är ju naturligtvis katastrof och tjänstefel!
Imorgon börjar indieveckan och det känns lovande. Förhoppningsvis slipper jag vara rebell nästa söndag.
